Ja du läste rätt. Men innan du gapar rakt ut och bombarderar mig med kommentarer om hur farligt det är och vad det gör med ditt kolesterol och blodvärden och allt det där så är det ett par saker du behöver veta om mig. Jag lider av en sjukdom som heter PCOS. Jag säger att jag lider för att jag gör det av symptomen sjukdomen för med sig och jag lider verkligen av alla symptom men jag lider inte i den bemärkelse att jag inte kan leva ett någorlunda normalt liv.
PCOS innebär kortfattat att man har en hormoneubbning i kroppen som gör att man bl.a får svårt att bli gravid, utebliven menstruation, att man lider av övervikt (främst bukfetma), överdrivna nivåer av manliga hormoner (testosteron) i kroppen vilket i sin tur leder till ökad kroppsbehåring. Man kan även ha besvär med insulinnivåerna i kroppen vilket i sin tur kan leda till diabetes typ 2.

Okej! Det där var kort om symptom och vad det är. Fatta då att jag lider av all symptom vilket gör att livet blir en smula krångligare. Vill du veta mer ingående får du mer än gärna googla.
Jag gick i alla fall till en gynekolog för ca ett år sedan och fick detta konstaterat. Och då har jag alltså gått och misstänkt att jag haft det här sedan jag var 16 ungefär. Men jag var livrädd. Jag är fortfarande livrädd. Mest för att jag inte ska kunna få egna barn. Skit samma! Nu är det inte det som det här ska handla om.
Efter en undersökning samt ultraljud och en herrans massa blodprover kunde det konstateras att jag hade just PCOS. Han såg också att jag hade en cysta på min vänstra äggstock som behövdes tas bort.
Jag fick P-piller utskrivet för att mensen skulle komma igång och en medicin som heter Metfornin för att blodsockernivåerna i kroppen skulle stabiliseras vilket i sin tur kunde leda till viktnedgång. (Det är i korta drag det som krävs för att kroppen ev kommer igång av sig självt sen och har man tur kan man då bli gravid på egen hand). Ca fyra månader innan mitt första besök hos gynekologen hade jag börjat med LCHF och det funkade verkligen hur bra som helst för mig! Jag mådde strålande bra, kände mig pigg och lyckades faktiskt med att gå ner några kilo. (Jag har innan det här tränat ganska hårt, motionerat och ätit en bra och balanserad kost utan att se några som helst resultat vilket i sin tur efter månader av kämpande ledde till att jag gav upp). Men! Sen kom LCHF upp på tapeten och jag kände att det verkligen var värt att testa. Jag rådfrågade lin gynekolog vad han tyckte om mitt val av kost och hur han ställde sig till det i samband med medicineringen av ordinerat mig. Han var absolut för lågkolhydratkost och sa också att det faktiskt är det som i många fall är rekommenderat om man har PCO eller PCOS eftersom man har så svårt att gå ner i vikt. Jag fick till och med olika broschyrer om just LCHF och varför det är så bra i samband med PCOS.
Kanon tänkte jag!! Nu ska jag äntligen få ordning på det här. Äntligen ska jag bli av med den här magen. Äntligen!!
Jag började äta mina P-piller och kort där efter fick jag mens. Jag har aldrig varit så glad över att se blod i trosan alltså! Jag började även äta Metfornin. Först en tablett om dagen i samband med mat för att sedan trappa upp och till slut äta tre om dagen. Nu lekte livet verkligen! Jg hade gott om energi och kände att nu ska det här äntligen gå vägen.
Efter ca fyra veckor började jag må fruktansvärt illa. Så fort jag åt något fick jag springa på toa och kissa med röven. Jag mådde illa från att jag vaknade tills att jag gick och la mig. Jag hade svårt att äta och oftast fick bara tanken på mat mig att spy. Nu var LCHF inte att tänka på längre. Nu åt jag det jag kunde äta utan att spy eller skita på mig och oftast blev det pasta.
Metfornin är en medicin som man i vanliga fall ger till diabetiker för att stabilisera insulinnivån i kroppen och den ska alltid tas i samband med mat. Min pappa har diabetes och äter den. Han tyckte att det var extremt märkligt att jag skulle äta den. Men jag gjorde som alla andra barn och googlade. Det är väldigt vanligt att man blir ordinerad just Metfornin när man har PCOS eller PCO. Så jag fortsatte äta dom. Under tiden visade det sig att min cysta vuxit en hel del och det blev bestämt att den skulle tas bort i maj förra året. Nu hade jag faktiskt gått ner en del i vikt och det syntes till och med på mig. Men jag mådde skit. På riktigt skit. Varje gång jag tagit medicin och ätit något var det samma visa. Efter 20 minuter fick jag springa på toa. Det blev så jobbigt till slut att jag började värdera om det verkligen var värt det? Till slut var det dags för operation och i samband med det slutade jag äta Metfornin. Inte ens läkarna på sjukhuset kunde förstå varför jag skulle äta det trots PCOS. Dom tyttryckte att det till och med kan vara farligt att äta det om man inte har diabetes. Så jag slutade.
Det är var alltså i maj förra året. Nu är det snart februari och jag har funderat en hel del och vridit och vänt på mina funderingar men slutligen kommit fram till att jag ska börja med LCHF igen. Jag vill inte äta medicin resten av livet som får mig att må så där. Jag tänker bevisa att man kan gå ner i vikt trots PCOS eller PCO med hjälp av lågkolhydratkost och motion. Det ska gå!

Det blev långt det här. Men nu förstår du förhoppningsvis varför LCHF passar just mig. Har du något annat förslag eller VET något annat som fungerar så är jag absolut öppen för att lyssna och få veta. Det enda jag vill är att kunna må bra och gå ner i vikt som normala människor gör med rätt kost och slit. Kom gärna med tips som bevisligen har funkat för kvinnor med samma diagnos. Jag vill gärna höra vad andra gjort eller gör.

Nu ska jag skriva en lista på all mat som ska inhandlas!!

Gör något extra fint för någon i helgen. Gör det helt utan att förvänta dig något i gengäld. Gör det ba!!

Det sägs att vi skapar vårat eget öde. Och att det bara är vi själva som kan se till att vi får det liv vi vill ha.  Men så länge människan är tänkt att leva i symbios tillsammans med andra så är det inte riktigt sant. 
Vi gör våra egna val men måste alltid tänka på andra och vad det kan få för konsekvenser. Det är fan inte lätt! Samtidigt som vi kämpar med att själva må bra och komma dit vi vill så måste du se till att det inte är på bekostnad av andra. 

Skulle vi däremot inte leva i symbios med andra människor vore det mycket enklare. Men då skulle fortplantningen dö ut och det skulle få förödande konsekvenser.  

Gör istället så gott du kan för att du ska må bra. Men det får aldrig vara på bekostnad av någon annan. Du är din egen bästa vän men också din värsta fiende. Sunt förnuft och självinsikt är nyckeln till din framgång. Men glöm för fan inte att vara ödmjuk också.